När min konst hamnade på Moderna museet

Under 90-talet drev min bror och hans vänner konstgalleriet Ynglingagatan 1 i Stockholm. Deras vision var att skapa en alternativ konstscen för internationella konstnärer och nya, oupptäckta svenska dito som inte hade någon chans att visa sin konst på annat sätt i dåtidens Stockholm. Själv var jag ung student som uppskattade vernissagen. Visserligen hade jag dålig koll på konst, men att dricka vin och träffa djupa människor var en favoritsysselsättning jag hade. Med tanke på mitt bristande konstintresse och min extremt tunna studentplånbok var det ett mysterium att jag ändå en gång gick ifrån ett av dessa vernissage med ett konstverk i min hand. Jag minns inte varför jag slog till, men antagligen ville jag göra mig till för någon snygg och svår konstvetarsnubbe jag skålat med under kvällen.

Bilden jag köpte var av norrmannen Bjarne Melgaard, som hade sin allra första utställning någonsin på Ynglingagatan 1. Han var en provokativ konstnär som på ett väldigt öppet sätt skildrade sexuella akter av homosexuell art i sin konst. Jag minns att det inte var lätt att välja ut någon bild som var någorlunda rumsren. Men till slut hittade jag en som jag kunde sätta upp därhemma, utan att farmor eller mormor skulle få hjärtslag om de kom på besök. Men trots att jag pröjsade flera tusen för bilden kom den aldrig upp på väggen i min lilla lya. I stället packade jag ner den i en flyttlåda som jag ställde ner i källaren och glömde bort.

Tills för något år sedan då jag plötsligt fick ett samtal från min bror där han frågade om jag kunde tänka mig att låna ut mitt Melgaard-verk till en utställning på Moderna museet! Moderna museet ville låna MITT konstverk! Herre min skapare, vilken jäkla konstkännare jag måste vara! Jag visste väl att jag gjort rätt den där kvällen i början av 90-talet, då jag valt att spara in på ketchupen och halvera nudelpaketen medan jag investerade mina sista slantar i konst. Jag visste väl att det en dag skulle löna sig.

Om jag nu bara kunde hitta den där rackarns bilden också, så skulle jag snart kunna bli rik. Jag skickade ner maken i källaren att leta. Flera timmar senare kom han upp igen. Svettig och trött. Han hade letat igenom varenda centimeter av varenda kartong i hela källaren, utan att hitta ett enda värdefullt konstverk. Hur var det möjligt? Hade vi råkat slänga Bjarnes fantastiska alster när vi flyttade? Eller kunde vi ha blivit bestulna? Hade vi haft en konstkupp i källarförrådet? Säkert var det så.

Jag bestämde mig för att gå ner och leta jag med innan jag anmälde den fräcka stölden till mitt försäkringsbolag. I första lådan jag öppnade hittade jag Bjarne Melgaards skapelse. Arg som ett bi gick jag upp för att skälla på maken för att han skrämt upp mig så. Som ett frågetecken stod han och tog emot utskällningen och tittade på bilden i min hand innan han konfunderad frågade: ”Är det där ditt värdefulla konstverk? Jag var helt säker på att det där kladdet var något av barnens första teckningar som du sparat!”

Hur hade han mage, att kalla detta värdefulla konstverk som Moderna museet ville låna av mig för kladd? Att missta detta tidiga verk av den stora konstnären Bjarne Melgaard, vars verk säljs på Bukowskis för tiotusentals kronor, för en barnteckning?

Jag tittade på bilden en gång till. Ja, kanske hade han lite rätt. Helt olik barnens teckningar var den faktiskt inte. Men det spelade ju ingen roll. För nu var det ett värdefullt konstverk. Och det var jag som hade köpt det. Det var jag som var konstkännaren. Och nu skulle min tavla upp på väggen på Moderna museet.

Några veckor senare hamnade också min stolthet på Moderna museet i en hyllad utställning om Ynglingagatan 1. Och bredvid tavlan stod en lapp med mitt namn på, så att det skulle vara tydligt för alla besökare vem det var som lånat ut detta magnifika verk (så jag slapp stå där under hela utställningsperioden och berätta det för alla).

När utställningen var över fick jag tillbaka tavlan. Nu hade min bror låtit rama in den åt mig. Han sa det inte rakt ut, men jag tror att det var för att förhindra att den skulle stoppas ner i en låda i källaren igen. Helt i onödan egentligen, för det fattar väl varenda människa att fin konst ska hänga på väggen.

IMG_0493
Hur kunde maken ta det här konstverket för barnkladd?

Den här krönikan publicerades i Härligt hemma nr 21, 2013.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När min konst hamnade på Moderna museet

  1. Anna skriver:

    Hej,
    hur gör jag för att följa din blogg? Letar men hittar ingen följaknapp. Är det för modernt kanske? 🙂

    • retromania skriver:

      Haha, ja verkligen! Det här är en retroblogg. Att den ens existrerar är ju egentligen för modernt. Skämt åsido. Bra fråga, jag ska undersöka saken, Anna. Återkommer!

Lämna ett svar till retromania Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *