Det finns bara två sorters husägare

Handen på hjärtat, är du en påbörjare eller en slutförare?

Jag tror nämligen bara att det finns två sorters människor, de som gillar att påbörja saker men är lite sämre på att slutföra dem och de som behöver mer än en spark i baken för att starta upp projekt men är desto bättre på att avsluta dem. Att en person skulle vara så perfekt att hen besatt både de här egenskaperna är helt enkelt för bra för att vara sant.

Egentligen borde det ligga genetiskt att påbörjare attraheras av slutförare och tvärtom. Men nu verkar inte naturen vara riktigt så smart. För överallt tycker jag att man ser påbörjare som slagit sina påsar ihop med en annan påbörjare och tvärtom. Resultatet av det blir ju tyvärr inte så bra.

Gå genom ett bostadsområde en sen kväll och kika in genom fönstren hos folk så ska du få se vad jag menar. Där finns familjer som parat ihop sig rätt, där en påbörjare träffat en slutförare och tvärtom. Genom deras köksfönster ser du de propra, nyrenoverade köken. Tända ljus på fint dukade bord. Välskötta trädgårdar utanför.

Men det finns också hus där en slutförare lever ihop med en annan slutförare. Där påbörjas aldrig några projekt, där ändras aldrig någonting. Tiden står still, huset ser ut precis som när det byggdes och en spöklik känsla vilar över den flagade fasaden och den vildvuxna tomten.

I husen där en påbörjare och en påbörjare lever sida vid sida däremot lyser flitens bygglampor i alla fönstren. Renoveringarna är i full gång. Överallt, år ut och år in. Runt huset står stegar och byggställningar. I trädgården snurrar vattenspridaren runt och skvätter vatten på den halvfärdiga veranda, den leriga tomtplätten och lekstugan som påbörjades för tretton år sedan, och som barnen för länge sedan vuxit ifrån.

Den senare beskrivningen känner jag väl igen mig i eftersom min man och jag är påbörjare båda två. Jag har tappat räkningen på hur många projekt vi dragit igång men som bara runnit ut i sanden.

När det kommer till husliv är den här kombinationen förödande. I vårt förra hus resulterade den i att vi renoverade alla rum i hela huset, samtidigt. Under åtta års tid. Precis när vi rivit upp golvet i hallen fick vi den briljanta idén att vi borde tapetsera om i vardagsrummet och när vi just satt upp första våden började vi knacka loss kakelplattorna i badrummet. Och så fortsatte det. Projekt efter projekt påbörjades utan att något någonsin avslutades.

Såhär i efterhand har jag lite svårt att se charmen med att lämna allt halvklart. Jag menar, så kul var det ju inte att ligga på knä på golvet vid en spisplatta i vardagsrummet och steka fiskpinnar eller diska filmjölkstallrikar i badkaret medan köksrenoveringen stod still. Och tänk vad fiffigt om vi hade kunnat använda båda våra badrum istället för att låta ett stå och torka upp efter vattenskadan. I fem år!

Men allt det där är glömt och förlåtet nu. Huvudsaken är ju ändå att vi blev klara med renoveringen till slut. Åtta år senare och två dagar innan huset blev sålt.

För att inte begå samma misstag i vårt nya hus har vi infört en minsta-möjliga-garanti. Det innebär att vi innan nästa projekt påbörjas måste kontrollera att det tidigare slutförts. Vi säkerställer då att rummet åtminstone har ett golv, ett tak och fyra väggar. Det är ett absolut minimum. Men ett väldigt framsteg för två stycken påbörjare.

Renovera

Så här roligt tycker jag att det är att påbörja projekt. Lika stort är inte mitt leende när jag måste avsluta dem.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *