Alla vill ha samma typ av annorlunda hem

Förutom att blogga här på Retromania skriver jag också krönikor varannan vecka i Aftonbladet Härligt hemma. Här ska ni få läsa om vår alldeles ”unika”, svenska inredningsstil.

Vi är på jakt efter en stol till dotterns rum, och efter mycket bläddrande i inredningsmagasin och surfande på nätet så lutar det nu åt att det blir en Sjuan. Inte särskilt originellt, jag vet, men ett säkert kort för en snygg och hållbar inredning, och framför allt en stol som alla gillar; både dottern, vi som betalar och de som kommer på besök. Ska alla dessa krav uppfyllas blir det gärna same, same som alla andra har.

Det är intressant det där med inredningssmak. För trots att vi svenskar är ett av världens mest inredningsintresserade folk, som ägnar massor med tid åt våra hem och lägger ner våra själar i att välja rätt kakel, tapeter och möblemang så hamnar vi ändå rätt ofta i dilemmat att vår inredning ser precis likadan ut som grannens (ja, ta bara en titt på Stockholms innerstadslägenheter på Hemnet så ska ni få se vad jag menar). Och det är inte det att de inte är fina, för de flesta hem som får lite kärlek och omtanke är fina. Men de är också ofta väldigt korrekta och försiktiga. Och likadana.

Kanske är det inte så konstigt egentligen, för det är väl lite så vi svenskar är. Ett ängsligt folk som inte gärna sticker ut. Som helst döper våra barn till Emma och William, äter tacos på fredagar och tycker Tomas DiLeva är knepig men Lotta Engberg är käck. Och som tycker att det är viktigt att våra grannar och vänner gillar oss, och våra hem, och vad kan då vara säkrare än att inreda det likadant som dem?

Men vad som samtidigt är ganska paradoxalt är att vi innerst inne gärna vill vara unika. Men bara lagom mycket, eller rättare sagt lagom lite. Så när vi väljer någon speciell och annorlunda inredningsdetalj så vill vi ändå att den ska vara annorlunda på ett lagom välkänt sätt, så att folk vet vad det är. Och kan förstå att vi är unika, och inte bara konstiga (vi har väl alla sett de där bad-taste-hemmen som cirkulerar på Facebook, och vem vill hamna där). Därför kompletterar vi gärna vår Ikea-inredning med samma designklassiker och trendiga nykomlingar som alla andra har. För det känns tryggt.

”Alla vill ha samma typ av annorlunda saker, och vara lite udda på ett likadant sätt”, sjunger Wille Crafoord i en av sina låtar och sätter fingret precis på fenomenet.

Inte ens antikviteter är skyddade från vår svenska, ängsliga copy/paste-smak. På stadens loppisar jagar vi runt efter samma Berså-porslin, Marimekko-tyger och Bumling-lampor som alla andra. Men när utbudet är begränsat skjuter priserna i höjden, och det blir lätt att ruinera sig i sin jakt på det perfekta, lagom lika annorlunda hemmet.

Därför blir vi så lyckliga när Gustavsberg börjar nyproducera gammalt 50-talsporslin och möbeljättarna återupptar produktionen av sina tidiga succéer. På så sätt kan vi alla lätt och till en billig peng få tag på den där åtråvärda prylen. Att charmen och uniciteten försvunnit på vägen är liksom något man får ta.

Ibland kan jag önska att det vore lite mer DiLeva än Lotta Engberg i oss här hemma när det kom till inredning. I så fall kanske vi skulle ha struntat i skrivbord och stol och köpt en leopardklädd divan till dottern i stället.

sjuan röd

Bild: Bukowskis

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *