Instruktionerna lyder: Inga organiserade växter i rabatter!

Å, vilken underbar påskhelg det har varit! Massor av sol, god mat och sköna, lata dagar. Vi har hunnit ta en sväng ut till landet, ha besök av vår lånehund (apropå honom tänkte jag senare i veckan dela med mig av ett toppenbra husmorstips hur man får bort hundhår från mattor och soffor) umgås med våra underbara vänner från Skövde och deras supergoa 2-åring (apropå honom tänkte jag också dela med mig av husmorstips om hur man får bort tusch från vita soffan;))

Det härliga vårvädret har äntligen bjussat på ljuvligt uteliv. Många har påtat i trädgården, men inte vi. Däremot har vi dukat upp årets första måltider ute på tomten och badat sköna bad i den vedeldade badtunnan. och jag har verkligen njutit av hus- och tomtlivet!

Och apropå hus och tomt tänkte jag bjuda på en krönika som jag skrivit och som publicerades i Härligt hemma förra våren.

Ha en fortsatt härlig vårvecka, retromanians!

 

 Mitt liv som tomtägare

I helgen hade vi kalas här hemma. Många av gästerna besökte vårt nya hem för första gången så vi bjöd på en rundvisning av både hus och tomt innan tårtan åkte fram på bordet. De var alla överens, det var ett fint hus vi hade köpt, och vilken potential det hade! För att inte tala om tomten! Den kunde ju verkligen bli jättefin med tiden. Men det krävdes en del arbete förstås.

Jag och min man tittade förvånade på varandra. Vad då arbete? Att vi skulle slippa arbeta var ju en av de största anledningarna till att vi köpt just det här huset. Vi hade betalt dyra pengar, inte bara för att få ett hus, utan framförallt för att få en tomt som inte krävde ett förbaskat dugg av oss. En ljuvlig, naturlig skogstomt utan så mycket som tillstymmelse till rabatter att sköta. Och nu tyckte folk att vi skulle dra på oss trädgårdshandskarna. Glöm det!

Vi hade redan provat på trädgårdslivet en gång i tiden, utan större framgång. Av det hade vi lärt oss att var det någon av all värdens färger våra fingrar INTE skiftade i var det just grönt. När vi flyttade till det huset hade vi haft en drömbild av en trädgård. Den inkluderade romantiska repgungor i rosablommande äppelträd, små slingrande, grusbeklädda gångar och figurklippta buskar. En sådan där trädgård där man nästan förväntar sig att en liten sagokatt i rutigt förkläde skulle komma ut för att servera sina små kattungar körsbärssaft i syrénbersån. Men vi fick snart lära oss att en trädgård hos en heltidsarbetande småbarnsfamilj sällan påminner om en sagobok, utan mer om en krigszon med lutande, överbelastade tvättställningar, omkringspridda leksaker och hinderbanor byggda av krattor och trädgårdsslangar.

Men ingen kan säga att vi inte försökte. Vi gjorde många tappra försök, kämpade hårt och satsade både blod, svett, tårar och en jäkla massa pengar på vår trädgård. Vi köpte de dyraste och bästa redskapen, de bästa gräsfröna, de finaste och tåligaste blomlökarna och sådde och vattnade enligt konstens alla regler. Bara för att få se blommorna bli uppätna av ett rådjur eller nertrampade av en välmenande tvååring med ny vattenkanna. Och där gräsmattan skulle stå tät och grön halkade i stället grannskapets alla ungar omkring i stora, bruna gyttjepölarna som bildats av vattenspridaren.

Men vår tomt var inte bara en katastrof. I ena hörnrabatten fanns en växt som trivdes fantastiskt bra. Jag blev så glad när jag såg hur den frodades och bestämde mig för att läsa mer om denna unika växt. Jag slog upp den på nätet. Arten hette Aegopodium, var flerårig och trivdes i skugga och god jord. Snart skulle den komma att blomma med små, skira, vita blommor också! Jag kände mig som ett riktigt trädgårdsproffs när jag vattnade och tog hand om min nya, gröna vän.

Ända tills granntanten kom på besök. Hon var sur som ättika och ville veta vad jag tänkte göra med eländet som höll på att kväva pionerna på hennes sida av staketet. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad hon menade, tills hon informerade mig obarmhärtigt om att min vän Aegopodium minsann hette Kirskål på ren svenska och var ett av våra mest svårutrotade trädgårdsogräs.

Jag vet inte vad som hände med Kirskålen, för vi flyttade därifrån och lämnade den åt sitt öde, tillsammans med huset, tomten och den sura granntanten. På vår nya tomt finns inget Kirskål. Här finns bara Liljekonvalj, Ormbunke, Blåbär och Vildhallon. I en salig, vild och underbar blandning, enligt landskapsarkitekt Sture Koinbergs önskan. Och det bästa av allt är att han också i husets handlingar från 1970 tydligt instruerat att ”inget växtmaterial på tomten skall organiseras eller planteras i rabatter”. Följaktligen ska här inte arbetas, utan bara njutas hela sommaren lång. För naturligt är vackert, så det så!

Tulpaner

Tulpaner

Det går ju faktiskt att köpa blommor, om man nu inte vill eller kan odla dem själv.

 

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *