Triss(t) med regler

Förutom att blogga här skriver jag också krönikor i Aftonbladet Härligt hemma varannan vecka. Den här krönikan är från nummer 25 2013.

Jag gillar regler. Som att man tar av sig skorna inomhus, provsmakar maten innan man säger att den är äcklig och borstar tänderna två gånger om dagen. Som ostrukturerad trebarnsmor i en relativt kaotisk familj inser jag att mitt liv skulle vara omöjligt att leva utan regler. Men jag ogillar regler som inte går att rucka på, och framför allt ogillar jag människor som håller fast vid regler som inte har något syfte. Regler som inte fyller någon funktion skapar frustration och det är lätt att bli som ett trotsigt barn inför sådana.

Som den gången då min minsta dotter och jag hade ställt oss i kön på Pressbyrån för att lösa in en trisslott. Ni vet en sådan där ”Plötsligt händer det” hade hänt oss och vi hade nu hela tjugofem spänn att plocka ut och göra något roligt för. När det blir vår tur ber jag dottern att ta fram lotten, som hon stolt burit i sin lilla handväska, varpå kassörskan snabbt och otrevligt informerar mig om att barn minsann inte får lösa in lotter.

Eftersom jag vid den tidpunkten fortfarande har en hel del tålamod kvar förklarar jag lugnt och sansat att jag känner till regeln, men att det inte bör vara något problem eftersom dottern ska ge lotten till mig så att jag kan lösa in den. Det visar sig dock att kassörskan inte riktigt är med på de noterna.

”Det spelar ingen roll, jag tänker inte lösa in lotten åt er, för det är uppenbart att det är barnets lott”, säger hon då bestämt och jag tycker mig kunna ana hur det sakta börjar växa upp små horn i pannan på henne.

Jag frågar förvånat om hon skämtar med mig (varför vet jag inte, för hon ser inte det minsta skojfrisk ut där hon står och stirrar stint på mig) men naturligtvis svarar hon nej på min fråga och förklarar i stället att hon faktiskt har regler att följa och att de reglerna säger att hon inte får ta emot lotter av barn ens om det är en vuxen med. Nu förstår jag att hon, eller kanske hennes chef, missuppfattat hela poängen med regeln så jag försöker att pedagogiskt att förklara:

”Men du tar ju inte emot lotten av barnet, du tar den ju av mig, och jag är vuxen”.

Men hon står benhårt fast vid sin löjliga regel: ”Det spelar ingen roll, jag förstår att det är barnets lott och barn får inte lösa in lotter” närmast fräser hon nu, märkbart irriterad över min låga intelligensnivå.

Vid det här laget har jag också tappat tålamodet. Jag tycker mig märka att pulsen börjar stiga och sannolikt har min ansiktsfärg antagit en mindre hälsosam ton. Faktum är att jag skulle kunna strunta i de tjugofem ynka kronorna, skaka på huvudet åt idiotin och gå därifrån, men jag blir så till den milda grad galen på människan som inte kan se skillnad på att göra sig skyldig till lagbrott och att vara flexibel. Vid det här laget skulle jag kunna döda för min rätt att lösa in min lott och visa kassörskan att hon har missat hela vitsen med att vi har en 18-årsgräns för lotter.

Efter kort betänketid bestämmer jag mig ändå för att inte ta livet av henne. I stället tar jag ett djupt andetag och säger med illa spelat lugn: ”Okej, nu börjar vi om från början. Vi låtsas att jag just kom in genom dörren där. Den här ungen här bredvid mig är inte min, och den här lotten vill jag lösa in nu, okej?”

Kassörskan sätter händerna i sidorna och säger bestämt: ”Nej!”

Sedan vet jag inte vad som händer, bara att resten av kön sluter upp vid min och dotterns sida och börjar kommentera hur vansinnigt löjlig hela situationen är och hur korkat det är att hon inte ger sig. Med ett helt gäng irriterade kunder mot sig har kassörskan inte fullt lika lätt att stå på sig och plötsligt tvärvänder hon och frågar surt om jag vill ha pengarna eller en ny lott.

Men som den retsticka jag är kan jag inte låta tillfället gå mig förbi. Jag fattar själv hur lågt jag sjunker, men kan ändå inte låta bli att le fånigt mot kassörskan när jag böjer mig ner mot lilltjejen och frågar: ”Visst var det en ny lott du ville ha, älskling?

Som sagt, det är lätt att bli som ett trotsigt barn inför regler som inte har något vettigt syfte …

20130120-100653.jpgNote to self: Låt aldrig Lillan lägga lotterna i sin väska!

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail
Det här inlägget postades i Krönika och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *