Nä, vad tris(s)t!

Håller på att rensa i hallen och hittar dotterns lilla Marimekkoväska. Plötsligt minns jag en incident för något år sedan där den väskan spelade en väldigt stor roll. Här ska ni få höra: Min minsting och jag hade ställt oss i kön på Pressbyrån för att lösa in en trisslott. När det blir vår tur ber jag lilltjejen att ta fram lotten ur sin lilla handväska, varpå kassörskan snabbt och otrevligt informerar mig om att barn minsann inte får lösa in lotter. Eftersom jag vid den tidpunkten fortfarande har en hel del tålamod kvar förklarar jag lugnt att jag känner till regeln, men att det inte är något problem eftersom dottern ska ge mig lotten så att jag kan lösa in den. ”Det spelar ingen roll, jag tänker inte lösa in lotten, för det är uppenbart att det är barnets lott”, säger kassörskan bestämt och jag tycker mig kunna ana hur det sakta börjar växa upp små horn i pannan på henne.
Jag frågar förvånat om hon skämtar med mig (varför vet jag inte, för hon ser inte det minsta skojfrisk ut där hon står och stirrar stint på mig). Naturligtvis svarar hon nej på min fråga och förklarar i stället för mig att hon faktiskt har regler att följa och att de reglerna säger att hon inte får ta emot lotter av barn ens om det är en vuxen med. ”Men du tar ju inte emot lotten av barnet, du tar den ju av mig, och jag är vuxen”, försöker jag.
”Det spelar ingen roll, jag fattar ju att det är barnets lott och barn får inte lösa in lotter” närmast fräser hon nu, märkbart irriterad över min låga intelligensnivå.
”Men herregud människa, du menar verkligen att bara för att jag lagt min lott i min dotters väska så kan jag inte lösa in den? Det är ju för fan sinnessjukt”, ryter jag tillbaka. För nu har jag tappat tålamodet.
Faktum är att jag skulle kunna skita i de tjugofem ynka kronorna, skaka på huvudet åt idiotin och gå därifrån, men jag blir så till den milda grad galen på människan som inte kan se skillnad på när hon gör sig skyldig till lagbrott och när hon är flexibel. Vid det här laget skulle jag kunna döda för min rätt att lösa in min förbannade lott och visa kassörskan att hon har missat hela vitsen. Efter kort betänketid bestämmer jag mig ändå för att inte ta livet av puckot. I stället trycker jag upp lotten i hennes ansikte och säger med illa spelat lugn: ”Okej, nu börjar vi om från början. Jag kom just in genom dörren där, ungen här är inte min och den här lotten vill jag lösa in, okej?”
Idioten sätter händerna i sidorna och säger trotsigt: ”Nej!”
Sedan vet jag inte vad som händer, bara att resten av kön sluter upp vid min och dotterns sida och börjar kommentera hur vansinnigt löjlig hela situationen är och hur korkat det är att hon inte ger sig. Med ett helt gäng irriterade kunder mot sig har kassörskan inte fullt lika lätt att stå på sig och plötsligt tvärvänder hon och frågar surt om jag vill ha pengarna eller en ny lott.
Som den retsticka jag är kan jag inte låta tillfället gå mig förbi, utan jag ler ett elakt flin mot kassörskan, böjer mig ner mot lilltjejen och frågar: ”Visst var det en ny lott du ville ha, älskling?

;

20130120-100653.jpg

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail
Det här inlägget postades i Vardagsliv och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *